vemarerikbloggse

Jag tog mig i kragen, slapade mig i facet och dränkte mig i toan tre gånger innan jag faktiskt startade en inspelning för en Parkourfilm, som inte är på 50 sekunder. Det kändes helt enkelt uselt och provocerande att efter två år släppa min andra film - dock endast på 50 sekunder. Uselt. Tråkigt och ologiskt. Den tråkiga filmen är deletad. Borta. Gone. Så, Den Gömda Arkitekturen blev namnet. Bara för att påminna alla traceurs att skogen är bortglömd och gömd. Så, istället för att göra ett filmprojekt i stadsmiljö så blev det skogen. Inte bara för att skogen är glömd och gömd, utanför att jag besökte samma ställe där jag tränade parkour för första gången. Jag känner att jag har utvecklats enormt fysiskt, mentalt och även när det kommer till filosofin. Det är underbart. Din föreställning blir bara lika bra som din föreberedelse är. Ja, jag kan äntligen känna mig som en äkta traceur även om jag har mycket kvar att lära precis som alla andra. Vi blir aldrig fullärda. Parkour är enligt mig som ett språk - Det är inte förän man lär sig det som man förstår det.